Vi kommer glida ifrån varandra förr eller senare..

Imogen Heap – Sleep

Så sjukt underbar låt. Nästan så att jag blir ledsen för jag inser att ingenting varar för evigt även om man vill. För vi alla förändras. Vi förändras nästan jämt, vi stannar sällan kvar och är samma personer. Vissa ändras till bra saker andra ändras till dåliga.  Vissa kanske tröttnar på samma personer eller stör sig på någon och glider ifrån. Andra kanske kommer närmare. Ibland är det kanske bra att man inte kommer för djupt in i livet på mig, för antagligen kommer jag göra dig besviken eller göra dig sårad. Jag vill stanna hela livet, men jag kan inte för jag är inte sån person. Jag älskar att flacka. Jag älskar att vara överallt. Jag är ledsen.

Vissa vill flytta utomlands eller flytta ut på landet. Jag vill bo i city. Jag har redan drömmar i mitt liv. Enligt vissa är det fel, andra är det överflödigt. Varför bryr jag mig ens? Borde jag inte leva mitt liv?

Jo klart jag gör det. Jag lever inte det riktigt än. Alla har vi drömmar. Min bror har en dröm eller han ska bli miljonär han blir stor. Och jag hade gärna tagit på mig rollen och blivit en jetsetare. Jag hade gärna blivit blond och skaffat mig fejk bränna. Det är en del av mig.

Men visst jag lever inte ut mig själv. Allt ska vara flashigt i min värld. Det ska kosta. Men, JAG ska betala det SJÄLV!

Miss old times..

Jag saknar våra festtider. Vi festade konstant som om vi brydde oss om det var vardag eller helg. Vi brydde oss inte. Vi drog på varenda fest vi brydde oss inte om den låg långt bort. Vi brydde oss inte om att det var fula där. Okej ibland. Men sen var det så jävla mycket fest i city. Vi hade ingen aning om vi kände folket eller inte. Fest som fest.

Jag saknar sällskapet, men ändå vi kommer aldrig umgås som förr eftersom vi hade bara en sak gemensamt. Alkoholen sen var det inget mer. Vi blev synkade av alkoholen. Men vi hade inte mötts om det var för vi hade varit på avenyn samtidigt alla dom tiderna. Vi träffades alltid där gick vidare till nästa fest.  Det var inget snack om saken. Såna var vi. Hörde vi ordet fest så blev öronen så STORA. Nu blir man sån jaha vadå för fest?

Dom tiderna är förbi, vi kanske tar igen våra galna dagar på krogen. No idea. Men vi kommer garanterat träffas igen. Jag kommer inte släppa krogen, det kommer nog bli mitt andra hem. Nej, skämt åtsido. Vi lär oss kanske nån gång. Men vi kommer ses, mest garanterat i krogsvängen.

Som vi sa ”sakna allt eller sakna inget”

Lost and found!

Say goodnight and go?

Right?

Panikattackernas värld. Välkommen till en ännu dag när man drabbas av panikångest. Jag sitter och gråter för att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Har ingen jävla aning om det. Ibland känner jag att jag bara vill sticka. Bygga upp mitt liv på nytt. Kanske ha kvar några vänner, men långt ifrån alla. Men bara sticka inte bo i samma stad. Inte känna denna ångesten.

Jag har alltid haft mina drömmar, kommer alltid att ha. No matter what. Jag kommer flytta härifrån som sagt. Jag kommer inte bo här i äckliga Göteborg. Sitter här och kollar p caio bella och inser vilket jävla fjortisstad man lever i. Visst folk säger Stockholm är värre, bullshit. Ren fucking bullshit.  Jag bor hellre i Stockholm och springer runt men en take away kopp kaffe, och en cigg i andra handen.  Det är jag. Jag är sån jag kanske klär mig som en fjortis men jag är ingen. Jag kanske vill bli mäklare.  Eller jag ska. Vad ni än tycker att jag är outbildad. Jag skiter i. Det är så dags att ni täpper igen truten.

Jag lever som jag är lär, jag är ganska frispårkig av mig. Tyvärr. Älska eller hata det.

Nu är jag ledsen och arg för att jag måste alltid överbevisa. Jag är inte dum i huvudet. Jag är inte störd för att jag vill vara mer stockholmare än göteborgare. Jag känner bara för det. Jag skämms över Göteborg. Jag vill inte ha dialekten. Och jag vill inte komma härifrån. Men sitt ursprung kan man inte göra nått åt. Synd! Been there! Done that!

Jag kommer kanske alltid vara blond i själen. Och vara ganska pantad bakom pannbenet. Men ni har ingenting att säga till om. Om jag vill hänga och vara en wannabe som hänger på stureplan så låt mig. Ni har ingen talan. Nattlivet har alltid varit lockande för mig. Ibland har jag mina perioder. Men jag älskar verkligen och festa. Hade jag haft åldern inne så hade jag sprungit på varenda nattklubb i Göteborg som jag fick gå på.

Kanske är det så att jag vill ha mycket uppmärksamhet, vad i helvete vet jag. Jag är den som gillar att höras och synas mest. Brist på respekt vad ska man säga. Jag är inte den som håller käften.

Say goodnight and go!

Jag är rädd för att förlora det jag har vunnit.

Allt man har kan man bara förlora utan att att blinka. Det kan verkligen vara borta på två sekunder. Bara rasa alltihop. Du har ingen aning förens det är försent. Ibland känns allting så jävla bra, för bra att vara sant. Nästa sekund är allt på botten.

Ibland är man ensam så ensam så man verkligen bara vill sitta i sitt rum med gardinerna fördragna och bara egentligen gråta. Gråta till sömns, känna all smärta. Just nu känner jag mig hjälplös. Att ingen kan förstå var jag menar. Det är inte bara en kroppslig smärta. Utan en själslig känsla också.

Jag är så jävla rädd för jag inte har någon aning, vad folk kommer säga. Jag har ingen aning vad jag vill göra. Det är inte någon enkelt känsla. Det är inte som det var förut. Då var det självklart, vet inte om det är lika självklart längre.

I see them scream in city, and I look at them with hate and love. I look at names. I look att small clothes. The smallest. I cry, I think they are so cute. I can imagine with a little human in my arms. But before I sad I’ve never wanted a child. Never! But now. I don’t know. Why do I look on baby clothes, why do I look att babystuffs, names, etc. Why are Im so confused? Why? I don’t even know. Where the hell is my brain?

When times never change..

Ingenting är ”in the past anymore”. Nu har allt kommit upp till ytan. Exakt allting, men det finns ingenting att göra åt det. Det bara kommer upp. Det bara händer. Jag kan inte styra det, inte ångra det. Bara leva med det. Som sagt ren ångest igen. Nu vill man bara låsa in sig på sitt rum göra en kopp te och sitta med en cigg i fönstret och röka. Bara släppa allting för stunden.  Vara för mig själv, lyssna på musik som får mig att känna. Bara låta det komma. Ingenting som stoppar, ingen som ber mig sluta. Ingen som säger åt mig någonting. Inte ett skit. Bara vara. Be yourself. Det är jag. Det må vara sorgligt att jag är sån här. Men jag trivs med det. Jag vill bara vara för mig själv, tänka, gråta om jag behöver det. Utan att någon säger sluta och gråta. Det går över. Ja, det gör det jag lovar.

Så låt mig ha min tid för mig själv. Låt mig försöka gå vidare. Bara för jag inte är lika stark som er, så betyder inte det att jag inte klarar mig. Jag har mina anledningar att vara lycklig. Jag är lycklig, men mitt lyckan finns också sorgen i mitt liv i alla fall.

Just nu hatar jag allting. Precis allting. Jag är så jävla ledsen, jag hatar mig själv för att jag inte kan få mig att ta del av allt som händer. Jag kan inte låta mig inse det, förens allt verkligen är försent. Nu känns det som jag har mist alla saker. Allting. Mist precis allting. Varenda liten del, vad lever jag kvar för. Jag kämpar än, jag kämpar för att vissa finns. Men vissa har bara slocknat. Man trodde att vänskap skulle hålla livet ut. Bullshit, folk gilder ifrån varandra förr eller senare. Ingenting varar för evigt även om man vill. Let it go. Just let it go.

Men då blir folk så in i helvetes sura, för dom låter inte det gå överhuvudtaget. För jag har fel. Men jag är nog levande beviset att det är så. För jag är som jag är jag är tvilling. Tvillingar är såna, vi flackar vi stannar inte på samma plats, vi håller inte fast vid samma folk. Vi tröttnar fortare än andra. Vi är faktiskt ganska opålitliga. Men ibland stämmer inte det. Men i mitt fall så stämmer det mesta även om jag inte säger hemligheter som folk säger. Mina vänner kan lita på mig. Men jag är den mest otrogna typen då menar jag inte att jag ligger runt. Jag umgås ena dagen men en person nästa dagen med en annan. Ibland glider man ifrån varandra man tröttnar. Jag tröttnar nog först. Jag medger att jag kan vara jobbig. Jag är jobbig. That’s it. Man får anpassa sig ganska mycket.

Även om folk i min närhet inte tror att jag anpassar mig så gör jag faktiskt det. Hela tiden. Jag förändras när jag är med andra människor. Men jag håller inte ”masken” som alla säger. Men man har sina typiska grejer man gör. Men man kan förändras till oigenkänlighet. Men man kan också förändras så att man ser en ny sida av personen. Ibland är den bra ibland är den dålig.

Jag önskar innerligt att jag inte hade haft dom här tankarna och varit som ”folk” men jag kommer nog inte bli det heller. Så jag försöker inte längre.  It doesn’t matter. I doesn’t make sense.

Nu ska jag ligga ner och ha lite mer ångest. För den botas inte så lätt som man tror. Har massa saker att tänka på. Jag tror jag sticker åt helvete snart. Snart sticker jag till något ställe där ingen känner mig sen gammalt. Där ingen vet något om mig. Där man är helt anonym.

Där jag får tid och tänka utan någon. Without someone. Kanske är det jag behöver. En hel jävla rannsakan. Hur fixar jag det?

Folk sviker i tid och otid. Sorgligt men sant. You don’t know anything before it’s gone..

Over and out!

When parents never understand..

Jag pallar inte att ni bråkar över mitt huvud. Jag pallar inte att ni inte lyssnar på mig. Jag orkar inte att ni ställer krav på varandra och låter mig lida. Bara för pappa inte vill att jag ska bara ha min mamma som vårdnadshavare. Mamma vill då inte skriva under mitt namnbyte. Men jag kommer byta. Varför ska ni vara så jävla jobbiga. Jag får ju fan lida för det. Jag bara jag. Ingen annan av er. Nu är det jag som är i skiten igen.  Ni förstår inte vad jag får stå ut med. Att sätta mig i den här sitsen gör att jag förlorar på det.

Tack, ni borde fan gått en kurs innan ni skaffade barn. Ärligt talat. Jag blir fan sne. Ni talar inte till mig, ni talar till varandra om mig. Men jag vet inte ett skit, även är jag 17 bast. Men jag vet inte ett skit. Det gör mig irriterad och frustrerad. När vuxna inte kan vara vuxna då får man väl tänka åt dom istället. För nu lider jag för det istället.

Varför ska det vara så jävla orättvist att jag ska straffas för detta. Jag vill inte att dom ska förstöra för mig. Jag vill fan byta namn kunna skaffa pass, och starta företag utan att dom ska krångla till det för mig.

Mina föräldrar kommer knappast vinna priset som världens bästa föräldrar. Never ever!

Vissa här kanske blir glada, men jag kommer inte gå upp mitt namnbyte, eller att jag ska fixa mitt jävla pass eller att jag ska starta företag. Även om jag är under 18 år. Dom ska ge fan i och hålla  på.

Jag kunde lika väl bott själv nu. Jag letar fortfarande efter lägenhet men hyresvärdarna verkar inte gilla min pappa som ska skriva på.  För jag vill verkligen ha en lägenhet. Hade det varit så att min pappa hade varit rik så hade det blivit bostadsrätt. Men nehe, jag är kräsen av mig. Jag har rent utav alltid varit en city människa men jag är aldrig lat när det gäller om jag vill ha någonting. Men det går sällan i min väg. Ibland vill man bara visa vad man går för. Till exempel in your face till sina föräldrar att man skulle klara sig själv. Om man bara hade rätt förutsättningar.

Eftersom jag mer eller mindre har tagit hand om mig själv och plus andra så skulle jag lätt klara mig själv. Ha egen lägenhet ett extra jobb, skolan, resorna fram och tillbaka till Stockholm. Laga mat får jag lära mig igen för lite kunskaper har jag tappat. Jag vet hur man tar hand om sig själv. Vad fan behöver jag föräldrar till.

Jag har ju varit redo att flytta hemifrån sen jag var 14. Men varför det gick snett vet jag inte. För att återigen vuxna har inget liv. Dom har verkligen inget liv längre. Jag har alltid varit självständig. Det känns som jag skulle klara världen, men jag vill inte överdriva.

Just nu är jag bara så frustread för att ingen lyssnar på mig. Det känns som att jag skriker men ingen hör. Det känns som jag pratar men inte lyssnar. Det känns som jag skriver men ingen läser. Men snart så kommer jag minsann visa vad jag går för. Jag kommer inte ligga på latsidan är så trött på folk som har förutfattade meningar. Men nu är det slut på det. Jag må vara lite kort jada jada. Men jag kommer igen. No matter what.

Alla ni som säger att jag kommer inte ha råd med ett piss. Jag kommer inte bo där jag säger och massa annat skit snack. PUSS på er säger jag. Jag kommer lyckas. Och sen kommer mitt namn vara på allas läppar. Stackars dig. Jag är van att få som jag vill ibland. Inte alltid dock. Men för det mesta. Innan någon ska dömma mig för att vara en prinsessa det är jag inte. Vill inte vara det heller. Men jag har mina drömmar. Även om mina drömmar inte är inblandade med rosa fluff.

Mina drömmar är att ha en fin lägenhet nära city, ha en snygg bil. Vara tillsammans med Robin. Leva livet. Bli mäklare. Vara framgångsrik. Kanske hänga på stureplan. Visst det låter så ytligt. Men jag kanske är ytlig. Jag är jävligt ytlig. Jag är som sagt ytligheten själv.

Alla får ha drömmar hur sjuka dom än är. Även om dom inte går att uppfylla. Mina drömmar går i alla fall att uppfylla. 

Jag snackar så mycket om att flytta för jag är så obekväm i Göteborg. Jag hatar Göteborg. Jag tycker denna staden är skit, en håla som bara medför dåliga minnen. Jag har inga bra nöjen från västkusten. Och detta kommer aldrig bli ”bästkusten” för mig. Jag är nog mer stockholmare än göteborgare. Inte för att jag har bott i stockholm. Men jag har nog mer förkärlek till Stockholm. Men jag hatar göteborg. Jag har aldrig trivts i denna staden. Jag vet mer vad som händer i Stockholm än i Göteborg. Det är lite lustigt. Men som sagt jag är nog mer förknippad med Stockholm än Göteborg.

Jag tvekar inte ens sekund, jag kommer flytta den dagen jag har gått ur gymnasiet. Jag firar min student här. Men sen tack och hej för mig. Jag flyttar till Stockholm. Göteborg kommer aldrig räknas som mitt hem igen. Jag vet att jag aldrig kommer bli stockholmare. Men ärligt jag bryr mig inte. Det är vad jag är bekväm med, var jag vill bo.

Det blir lite krångligare när pojkvännen vill flytta ner till Göteborg. Får väl bearbeta honom sen

Over and out!

I don’t know?

Jag fattar inte vad jag vill, hur jag tänker. Jag vill bara få det klart för mig att jag gör rätt. Det känns som om jag inte har någon aning. Ingen jävla aning. Jag känner mig helt förvirrad. Helt fucking confused. Ibland önskar jag att jag inte hade några tankar. För dom är äckligt jobbiga. Jag blir bara förvirrad. Jag vill ha lite som att äta kakan och ha den kvar. Men det funkar inte så, jag vet. Men sån är jag om varenda grej. Hela tiden. All the fucking time. I can’t even explain to my self. Well done!Back to sleep.

Over and out!

The last summerdays..

Känner verkligen att sista sommardagarna kommer krypandes och skolan börjar snart igen. Gillar inte att man ska tillbaka till skolan igen. Även om man vill träffa alla och återgå till sina rutiner. Vilka rutiner? Ingenting kommer bli det samma igen? 

Kommer vi vara dom vi var för tre månader sen? jag tror inte det. Vi har nog valt våra grejer nu. Vi är mer personliga. Vi kommer nog fortfarande umgås. Men jag tror vi har blivit för personliga allihopa. I våran grupp så vi flesta börjat att klia stadigt. Vilket är bra att vi har nått gemensamt, men ändå tycker jag det är synd för att vi lever då inte livet. Man blir ganska tråkig. Och jag står för att jag har blivit tråkig. So sorry. But that’s the truth.

Tillbaka till thoose last summer days. Jag sitter här med ett vinglas som jag har vatten i för att känna mig glammig bara för jag dricker vatten. Haha, låter lite omoget. Men vattnet slinker allt ner. Behöver verkligen dricka mer vatten. Men jag får i mig hyffsat mycket när jag dricker te. Te är min nya last då jag inte har rökt på på mer än 48 timmar. Men jag känner att det kommer spricka inom kort. Var nog inte mogen att sluta och röka än. Min nyttiga period för nog komma igen när jag har någon nyttig omkring mig. Ta det inte fel. Haha. Men Robin är för nyttig haha, kanske smittar av sig who knows?

Föresten den här sommaren i Sverige har ju inte gett mig någon bränna överhuvudtaget, så nu fick jag fuska med brun utan sol! Oops. Pojkvännen tycker att man lägger sig i solariet. Men det går ju inte för mig, eftersom jag lider av cellskräck. Jag tycker det är jätte jobbbigt. Men man blir så jävla fläckig av B.U.S. Aja, nu är det gjort. Done! Får se bättre resultat i morgon. Undrar om Malin kommer garva åt mina ben. Jag tror hon kommer att tycka att dom är oranga. Sexigt!

Shit the same. Kanske inte kan gå med bara ben i morgon ändå. Verkar som det blir pissväder i morgon. Och jag var rätt lycklig nyss tills min pojkvän påminner mig om mitt pluggande tills prövningen. GAH! Ångest. Yes, indeed. Men det är bra till att plugga som fan! Illa illa. Jag funderar på att ta prövningen i trean istället. Men jag har min äckliga matte Jag orkar seriöst inte.  Well, får ta och komma igång snarast. I morgon har jag inte tid. Min och Malins dag. Vi har inte umgåtts på hela sommaren. Shit. Nu är det så dags.

Over and out!

Sick and tired?

Sjukt trött på allting. Varför ska allting hända just nu. Glider bara ifrån nyss var man så nära och nu är man längre bort än vad man var förut. Allting beror inte bara på en person. Utan bieffekter av många till slut blir en fucking jävla soppa. Jag trodde jag kunde behärska mig. Idag är jag helt uppe i varv, senare ska jag träffa min pappa han ska berätta ”the truth” får väl se hur det går. Kanske smäller jag till honom inför alla på cafét eller så vet jag inte. Jag är så jävla lack på honom så det inte är sant.  Men jag får väl se vad som händer i morgon. Jag hoppas att han fattar vad han har gjort under dom här åren. Men det kommer han nog har världens plan. Det kommer att svida är beredd som sagt.

Good night!

Tears no one can se..

Tårarna som ingen ser, och folk vill inte se dom heller.

Jag borde vara glad. Ja det är jag också. Men ändå som alltid mina ”depp-känslor” sitter i.  Nu är jag mer ledsen för jag inser vad jag har gjort, men mer eller mindre inte fått någonting tillbaka. Ingenting bestämt. Jag är ledsen att jag skriver detta men det tynger bara ner på mig själv. Riktigt ordentligt. Been there! Done that!

Jag är ingen person som visar det när jag är med folk och detta skriver jag inte för sympati. Jag skriver av mig, och länkar för att slippa att förklara mig. Slippa säga det massa. Inte för att folk skulle bry sig ändå. And I don’t give a shit about it. Alla kör lite dubbelmoral när man bloggar ändå. Lite som kändisarnas tröjor ” I want more privacy”. Alla vill ha sympati någon gång. Men jag vill inte ha det face to face. Jag vill inte ha det överhuvudtaget förutom att kunna skriva av mig.

För annars tar jag ut det på någon oskyldig stackare, visst kanske borde lärt mig det nu. Ja för annars skulle jag inte sitta här. Visst jag kan skriva saker om personer här, jag nämner inga namn. Jag säger så här, känner man sig träffad så gör man det. Din ensak inte min. Jag varken bekräftar eller dementerar det jag skriver här. Du får ta det som du vill eller läsa mellan raderna. It’s not my problem.

Ja, jag är lycklig. Synd och klaga. Men nu är jag frustrerad. Kanske är det för att jag försöker sluta röka eller är det för att folk verkar tycka jag är dum i huvudet över namnbytet. Jag vet faktiskt inte själv. Men som sagt. Det känns som folk tycker att jag är knäpp och näst intill vill säga upp vänskapen för att jag vill byta namn och ska det. Men hallå? Det är fortfarande jag. Jag är samma person. Mikaela bara att jag heter Vanessa. Det är egentligen är det som att byta namn på någon sida man är medlem på. Bara att det är liten omställning för andra. Jag kräver inte att ni ska kalla mig Vanessa.

Jag hade som sagt kallat er det ni ville. Jag hade faktiskt respekterat erat val. Jag vet inte kanske bara är jag. Men om folk får byta till Fantomen får väl jag byta till Vanessa. Är det fult eller vad? Mitt val mitt beslut. Men jag vet inte det verkar som ni inte vill det. Vem ska leva med ni eller jag?

Har du klurat? Här har du svaret. Jag ska leva med det, endast jag. Jag förstår att det är en jävla omställning för er. Men jag hade fan gjort det för er också. Vet att det är en sjukt grej.  Jag har fattat det.

Men det känns som ni inte stöttar mig. Över huvudtaget. Jag vill också kunna ändras. Jag växer mer i mig själv varje dag. Nu kommer pikarna. Vart växer du någonstans? Inte på längden, nu fick du det bekräftat också. Om du nu behövde tänka.

Jag är ledsen att ni får leva med mig. Men jag är inte den som gillar att vara i samma svacka so sorry. Jag är en person som gillar att chockera eller ja vara mig själv. Visst vissa kanske sätter i halsen.

Jag blir bara mest besviken. För som sagt det känns som att jag förlorar vänner på det här. Och jag tänker inte ändra mig. Vadå så om jag skulle operera mig till kille hade inte ni pratat med mig. Det är ingen stor sak att byta namn. Du ska du ju inte göra det. Det är jag. Det kanske är en stor grej för mig vad jag heter. Men kanske inte för dig. Men för mig. Snälla förstå mig.

Jag gör det inte för att passa in, jag gör det inte för att vara märkvärdig. Jag gör det inte för att jag ska få status om man nu får det? Men jag gör inte det för att få något. Bara för jag vill det. Jag vill byta namn. Jag vill inte ha Mikaela som tilltalsnamn.  Bara för att jag väljer att jag vill heta något annat betyder inte det att jag är störd.  Jag kunde tagit ett ovanligare namn eller döpt om mig till smurfen. Ja, men jag gjorde inte det. Jag har för helvete inte gjort det.

En sista sak.

Jag hade stöttat er om ni hade gjort det. Jag hade sagt det namnet ni ville. Jag kräver inte det av er. Men jag säger bara vad jag skulle ha gjort.

Over!