When parents never understand..

Jag pallar inte att ni bråkar över mitt huvud. Jag pallar inte att ni inte lyssnar på mig. Jag orkar inte att ni ställer krav på varandra och låter mig lida. Bara för pappa inte vill att jag ska bara ha min mamma som vårdnadshavare. Mamma vill då inte skriva under mitt namnbyte. Men jag kommer byta. Varför ska ni vara så jävla jobbiga. Jag får ju fan lida för det. Jag bara jag. Ingen annan av er. Nu är det jag som är i skiten igen.  Ni förstår inte vad jag får stå ut med. Att sätta mig i den här sitsen gör att jag förlorar på det.

Tack, ni borde fan gått en kurs innan ni skaffade barn. Ärligt talat. Jag blir fan sne. Ni talar inte till mig, ni talar till varandra om mig. Men jag vet inte ett skit, även är jag 17 bast. Men jag vet inte ett skit. Det gör mig irriterad och frustrerad. När vuxna inte kan vara vuxna då får man väl tänka åt dom istället. För nu lider jag för det istället.

Varför ska det vara så jävla orättvist att jag ska straffas för detta. Jag vill inte att dom ska förstöra för mig. Jag vill fan byta namn kunna skaffa pass, och starta företag utan att dom ska krångla till det för mig.

Mina föräldrar kommer knappast vinna priset som världens bästa föräldrar. Never ever!

Vissa här kanske blir glada, men jag kommer inte gå upp mitt namnbyte, eller att jag ska fixa mitt jävla pass eller att jag ska starta företag. Även om jag är under 18 år. Dom ska ge fan i och hålla  på.

Jag kunde lika väl bott själv nu. Jag letar fortfarande efter lägenhet men hyresvärdarna verkar inte gilla min pappa som ska skriva på.  För jag vill verkligen ha en lägenhet. Hade det varit så att min pappa hade varit rik så hade det blivit bostadsrätt. Men nehe, jag är kräsen av mig. Jag har rent utav alltid varit en city människa men jag är aldrig lat när det gäller om jag vill ha någonting. Men det går sällan i min väg. Ibland vill man bara visa vad man går för. Till exempel in your face till sina föräldrar att man skulle klara sig själv. Om man bara hade rätt förutsättningar.

Eftersom jag mer eller mindre har tagit hand om mig själv och plus andra så skulle jag lätt klara mig själv. Ha egen lägenhet ett extra jobb, skolan, resorna fram och tillbaka till Stockholm. Laga mat får jag lära mig igen för lite kunskaper har jag tappat. Jag vet hur man tar hand om sig själv. Vad fan behöver jag föräldrar till.

Jag har ju varit redo att flytta hemifrån sen jag var 14. Men varför det gick snett vet jag inte. För att återigen vuxna har inget liv. Dom har verkligen inget liv längre. Jag har alltid varit självständig. Det känns som jag skulle klara världen, men jag vill inte överdriva.

Just nu är jag bara så frustread för att ingen lyssnar på mig. Det känns som att jag skriker men ingen hör. Det känns som jag pratar men inte lyssnar. Det känns som jag skriver men ingen läser. Men snart så kommer jag minsann visa vad jag går för. Jag kommer inte ligga på latsidan är så trött på folk som har förutfattade meningar. Men nu är det slut på det. Jag må vara lite kort jada jada. Men jag kommer igen. No matter what.

Alla ni som säger att jag kommer inte ha råd med ett piss. Jag kommer inte bo där jag säger och massa annat skit snack. PUSS på er säger jag. Jag kommer lyckas. Och sen kommer mitt namn vara på allas läppar. Stackars dig. Jag är van att få som jag vill ibland. Inte alltid dock. Men för det mesta. Innan någon ska dömma mig för att vara en prinsessa det är jag inte. Vill inte vara det heller. Men jag har mina drömmar. Även om mina drömmar inte är inblandade med rosa fluff.

Mina drömmar är att ha en fin lägenhet nära city, ha en snygg bil. Vara tillsammans med Robin. Leva livet. Bli mäklare. Vara framgångsrik. Kanske hänga på stureplan. Visst det låter så ytligt. Men jag kanske är ytlig. Jag är jävligt ytlig. Jag är som sagt ytligheten själv.

Alla får ha drömmar hur sjuka dom än är. Även om dom inte går att uppfylla. Mina drömmar går i alla fall att uppfylla. 

Jag snackar så mycket om att flytta för jag är så obekväm i Göteborg. Jag hatar Göteborg. Jag tycker denna staden är skit, en håla som bara medför dåliga minnen. Jag har inga bra nöjen från västkusten. Och detta kommer aldrig bli ”bästkusten” för mig. Jag är nog mer stockholmare än göteborgare. Inte för att jag har bott i stockholm. Men jag har nog mer förkärlek till Stockholm. Men jag hatar göteborg. Jag har aldrig trivts i denna staden. Jag vet mer vad som händer i Stockholm än i Göteborg. Det är lite lustigt. Men som sagt jag är nog mer förknippad med Stockholm än Göteborg.

Jag tvekar inte ens sekund, jag kommer flytta den dagen jag har gått ur gymnasiet. Jag firar min student här. Men sen tack och hej för mig. Jag flyttar till Stockholm. Göteborg kommer aldrig räknas som mitt hem igen. Jag vet att jag aldrig kommer bli stockholmare. Men ärligt jag bryr mig inte. Det är vad jag är bekväm med, var jag vill bo.

Det blir lite krångligare när pojkvännen vill flytta ner till Göteborg. Får väl bearbeta honom sen

Over and out!