When times never change..

Ingenting är “in the past anymore”. Nu har allt kommit upp till ytan. Exakt allting, men det finns ingenting att göra åt det. Det bara kommer upp. Det bara händer. Jag kan inte styra det, inte ångra det. Bara leva med det. Som sagt ren ångest igen. Nu vill man bara låsa in sig på sitt rum göra en kopp te och sitta med en cigg i fönstret och röka. Bara släppa allting för stunden.  Vara för mig själv, lyssna på musik som får mig att känna. Bara låta det komma. Ingenting som stoppar, ingen som ber mig sluta. Ingen som säger åt mig någonting. Inte ett skit. Bara vara. Be yourself. Det är jag. Det må vara sorgligt att jag är sån här. Men jag trivs med det. Jag vill bara vara för mig själv, tänka, gråta om jag behöver det. Utan att någon säger sluta och gråta. Det går över. Ja, det gör det jag lovar.

Så låt mig ha min tid för mig själv. Låt mig försöka gå vidare. Bara för jag inte är lika stark som er, så betyder inte det att jag inte klarar mig. Jag har mina anledningar att vara lycklig. Jag är lycklig, men mitt lyckan finns också sorgen i mitt liv i alla fall.

Just nu hatar jag allting. Precis allting. Jag är så jävla ledsen, jag hatar mig själv för att jag inte kan få mig att ta del av allt som händer. Jag kan inte låta mig inse det, förens allt verkligen är försent. Nu känns det som jag har mist alla saker. Allting. Mist precis allting. Varenda liten del, vad lever jag kvar för. Jag kämpar än, jag kämpar för att vissa finns. Men vissa har bara slocknat. Man trodde att vänskap skulle hålla livet ut. Bullshit, folk gilder ifrån varandra förr eller senare. Ingenting varar för evigt även om man vill. Let it go. Just let it go.

Men då blir folk så in i helvetes sura, för dom låter inte det gå överhuvudtaget. För jag har fel. Men jag är nog levande beviset att det är så. För jag är som jag är jag är tvilling. Tvillingar är såna, vi flackar vi stannar inte på samma plats, vi håller inte fast vid samma folk. Vi tröttnar fortare än andra. Vi är faktiskt ganska opålitliga. Men ibland stämmer inte det. Men i mitt fall så stämmer det mesta även om jag inte säger hemligheter som folk säger. Mina vänner kan lita på mig. Men jag är den mest otrogna typen då menar jag inte att jag ligger runt. Jag umgås ena dagen men en person nästa dagen med en annan. Ibland glider man ifrån varandra man tröttnar. Jag tröttnar nog först. Jag medger att jag kan vara jobbig. Jag är jobbig. That’s it. Man får anpassa sig ganska mycket.

Även om folk i min närhet inte tror att jag anpassar mig så gör jag faktiskt det. Hela tiden. Jag förändras när jag är med andra människor. Men jag håller inte “masken” som alla säger. Men man har sina typiska grejer man gör. Men man kan förändras till oigenkänlighet. Men man kan också förändras så att man ser en ny sida av personen. Ibland är den bra ibland är den dålig.

Jag önskar innerligt att jag inte hade haft dom här tankarna och varit som “folk” men jag kommer nog inte bli det heller. Så jag försöker inte längre.  It doesn’t matter. I doesn’t make sense.

Nu ska jag ligga ner och ha lite mer ångest. För den botas inte så lätt som man tror. Har massa saker att tänka på. Jag tror jag sticker åt helvete snart. Snart sticker jag till något ställe där ingen känner mig sen gammalt. Där ingen vet något om mig. Där man är helt anonym.

Där jag får tid och tänka utan någon. Without someone. Kanske är det jag behöver. En hel jävla rannsakan. Hur fixar jag det?

Folk sviker i tid och otid. Sorgligt men sant. You don’t know anything before it’s gone..

Over and out!