Jag är rädd för att förlora det jag har vunnit.

Allt man har kan man bara förlora utan att att blinka. Det kan verkligen vara borta på två sekunder. Bara rasa alltihop. Du har ingen aning förens det är försent. Ibland känns allting så jävla bra, för bra att vara sant. Nästa sekund är allt på botten.

Ibland är man ensam så ensam så man verkligen bara vill sitta i sitt rum med gardinerna fördragna och bara egentligen gråta. Gråta till sömns, känna all smärta. Just nu känner jag mig hjälplös. Att ingen kan förstå var jag menar. Det är inte bara en kroppslig smärta. Utan en själslig känsla också.

Jag är så jävla rädd för jag inte har någon aning, vad folk kommer säga. Jag har ingen aning vad jag vill göra. Det är inte någon enkelt känsla. Det är inte som det var förut. Då var det självklart, vet inte om det är lika självklart längre.

I see them scream in city, and I look at them with hate and love. I look at names. I look att small clothes. The smallest. I cry, I think they are so cute. I can imagine with a little human in my arms. But before I sad I’ve never wanted a child. Never! But now. I don’t know. Why do I look on baby clothes, why do I look att babystuffs, names, etc. Why are Im so confused? Why? I don’t even know. Where the hell is my brain?