Musik!

Det är mörkt det enda som lyser i mitt rum är datorn. Ut ur mina lurar kommer musik. Musik som kanske inte är så jävla glad, men den gör mig lycklig mitt i det ledsna. Det rör om riktigt djupt i mina känslor. Det känns som om dom ransakar mig själv. Det kan vara jobbigt att ha så mycket känslor ibland är man lycklig för dom, ibland hatar man dom. Dom gör så ont, men ibland är det skönt att kunna identifiera sig med dom. Känna att man är precis som alla andra.

Just nu kanske jag är lite väl nere. Allting kändes skit ett tag. Riktigt skit, det kändes ungefär som någon hade stampat på mig och och stoppat och pissat på mig och samtidigt hällt salt i mina sår. Men det var inte riktigt så illa. Även om det kändes som det. Jag har inte mens och jag ska inte ha den ändå är jag så jävla känslig.

I morgon blir allt bra hoppas jag, med en flaska vodka och några öl. Då ska jag och fälle ha det riktigt jävla trevligt. Vi ska snacka så mycket skit och supa så jävla fett. Nu om något är jag sugen på en fylla. En redig jävel.

Ska nog sova snart..

Är jag?

Jag är tydligen väldigt syndig. En kompis till mig frågade mig hur man skulle lösa ett litet problem. Jag svarade genast med att men vad fan ha sex i bilen.  Jag är nog rätt grov, haha. Den oskrivna sanningen om mig? Well, du har inte en aning egentligen

Jag sitter och snackar med min porrfälle som kommer hit i morgon. Det påminner mig om den sjuka veckan i Växjö när vi sprang runt i BH & legins. Och drack öl vid 3 på eftermiddagen, fälle gjorde jätte god mat! Fyllekäk, trodde det skulle vara svin äckligt först. Fyfan! Men det var det goaste jag nog har ätit efter kebaben. Sjukt! Min baby! Haha! Saknar henne faktiskt så oehört mycket. Sen i början av Augusti har inte vi setts. Illa verkligen. Jag dör.

Någon jag saknar mer är min pojkvän som är i florida just nu. Det känns ju lagom roligt. Jag hoppas absolut att han har trevligt däruppe. Men jag ville fan inte att han skulle åka. Visst annars så bor vi 50 mil ifrån varandra. Men ändå. Fan! Aja hoppas dom här veckorna går fort. Även om dom här senaste dagen ska gå segast i världen för fälle är här!! Men annars tycker jag att tiden ska gå fort när jag varken är i Stockholm eller Växjö.

Just nu insåg jag också att jag var sugen på sex. Illa illa! Just idag också? Helvete. Folk kommer ju tro att hela mitt liv handlar om sex. Nej, men 75 % Haha, fyfan vad jag är rolig. Nu ska jag nog kolla på Gossip Girl har inget bättre för mig!

Tidsfördriv..

Vad finns det att göra, har nog inte gjort ett piss idag. Mer än varit hatisk och fotat lite kläder som ska säljas vill bli av med dom. Men egentligen har dagen bara dragit med dig ångest. Tråkig som tusan. Gått totalt segt. Deppig måndag, hatar måndagar för övrigt. Funderar på om jag ska åka någonstans och ruttna. Men pallar inte det heller vad ska man göra liksom? Well, det finns typ ingenting att göra. Möblera om rummet har jag redan gjort. Städat har jag också redan gjort. Rökt onödigt mycket har jag också gjort. Till och med glott på tv. Allmänt tråkigt. Det är kallt ute så man pallar inte vara ute förutom att ta en hel cigg i två bloss. Snacka om njutning. NOT! Men begäret are still there! Nu ska jag kolla på lägenheter för 22324 gången idag. Det känns som jag inte har ett liv. Det har jag nog inte. Folk skulle skratta om dom hörde att jag längta tillbaka till skolan. Men när jag är i skolan så klagar jag på att jag vill sova. Aldrig nöjd, passar nog in på mig.

Just nu kanske det känns som kaos i min hjärna, och ibland känns det som man ska gå under. Den personen som säger lev i nuet kan gå och dö, för det finns inget att leva för. Kanske om två veckor. Vem vet då också.

Jag vill inte längre bara stirra in i min svarta vägg. Jag vill göra nått kreativt. Jag funderar på att gå till Stockholm och tillbaka tog reda på att det skulle ta 79 timmar dit, men då förväntar dom sig att man går hela jävla tiden. Illa illa, skulle nog inte ens hitta vägen dit! BAD!

Förut så sa min mamma att jag kunde få en Ipod om jag cycklade ditt för att utmana mig själv. Om jag inte hade varit så lat hade jag säkert gjort det. Haha cyklat i 24 timmar, då hade jag varit där. Inte för att det skulle hända. Bara för min morsa har en skruv lös. Haha, döda mig inte nu!

Skulle jag fått typ 10000 kr för att cyckla den vägen hade jag gjort det. Men för en Ipod, nej tack haha. Hade nog varit så jävla rädd på cykelbanorna hahahaha. shit. Om jag inte hade gjort det själv så hade det nog gått bra. Men jag tror inte någon annan skulle palla. Det blir skit bra med buss 388 kr tur och retur. Flyget blir det nog till nyår.

Dags för att gå ut och röka!

Jag vill bara skrika, men jag kan inte!

Jag vill bara skrika men får ingen luft. Jag vill bara säga vad jag tycker och tänker. Men allting bara flyter ut i sanden och blir osagt. Jag vill kunna flippa så mycket som jag gör när jag är själv. Jag vill inte längre dras för att säga det jag vill ha sagt. Jag har tröttnat! Jag blir så jävla sne ibland. på mig själv. Nu ska jag snart dra på bio själv och dras med mina tankar. Ni får tycka att jag är patetisk som går på bio själv, men jag dör inte av att vara ensam. Andra gör inte jag..

Behöver nog komma bort!

Jag behöver komma bort från Götet innan jag krampar bort. Jag är lack på själva placet är trött på allting som har med Göteborg att göra. Jag sitter härborta och gör ingenting förutom att tycka synd om mig. Det är rätt synd om mig har inga ciggaretter eller någonting. Visst jag har mitt socker, men det skulle vara roligt om jag hade en BJ och ett stort duntäcke och sitta och glo på alla filmkanalerna. Men efter att ha gjort det i timtal är det inte lika roligt längre. Skönt att vara ensam ibland också. Bara tänka utan att någon är hemma och stör. Det har faktiskt varit ganska skönt. Men nu börjar jag tröttna. Snart kommer min bebis (hunden) vi ska nog gå ut och gå ett tag jag och hon. Det var länge sen!

Jag har ingenting kvar här i Göteborg som håller mig kvar, det lilla som finns är så litet så det kan jag komma tillbaka till. Jag klarar inte av en sekund här längre till, jag kvävs av allting på en och samma gång. Ingenting går långsamt. Sekunderna plågar mig jag vill bara härifrån! Jag flyr till min egna värld men snart kan jag inte lösa problemen så. Jag kan inte fly in i min egna värld. Där jag har byggt upp ett liv utan någon annan för det är snart inte längre verklighetstroget! Jag vill leva med känsla och inlevelse eller ännu mer på riktigt. Det känns som evigheter kvar, det känns snart inte som om det kommer bli sant. Att jag trånar från utsidan hela tiden. Alltid är så nära man aldrig når målet som jag har byggt upp. Jag klarar mig själv i mina drömmar, jag vill i alla fall. Jag vill inte vara beroende jag är inte som blir det. Jag ska klara mig själv. Ingen idé att vara beroende av någon. Verkligen ingen idé.

Jag har tröttnat på allt det falska snart kommer jag dö inombords också för jag pallar inte med detta. Stor fet ångest så fort jag går på stan här. En ångest som jag aldrig kommer bota. Jag ser ansikten varje dag. Som jag bara får ångest för. Jag ser staden i mina ögon som jag hatar, hur kan vara så hatisk mot en stad. Vad har den gjort mig? Den har inte gjort mig någonting, det är bara för mycket idioter som bor här. Staden har alldeles för mycket idioter att jag längre inte vill bo kvar här.

Klart jag kan vara en idiot i andras ögon. Absolut, men i denna staden så finns det ingen egentligen som förstår mitt hat ingen som förstår hur jag vill leva mitt liv egentligen. Inte ens jag själv ibland. Därför vill jag utforska, helst nu när jag är så rastlös. Jag har aldrig varit såhär rastlös jag skulle kunna gå ut och springa en mil för att bli av med det. Jag skulle kunna göra nästan vad som helst nu för att bara få göra någonting.

Jag är ledsen, jag kan inte ens förklara tårarna bara rinner inom mig. Jag vill så gärna kunna förklara för mig själv. Jag kan inte det, jag kan inte förklara för min psykolog heller. Innan så kunde jag berätta men inte längre. Jag har tappat mina uttryck, jag kan inte förmedla längre. Jag känner mig tjatig hela tiden.Ingenting är bra. Jag får fan sluta eller bara gräva ner mig då slipper folk mitt tjat sen slipper jag folket. Jag skulle nog må bra av att bara isolera mig i en vecka utan att prata med någon.

Jag är så arg och frustrerad för jag vet inte vad jag själv är. Jag vet inte vad jag har mig själv någonstans jag är ledsen inombords, jag är gråtfärdig när jag går ut. Jag känner mig osäker på gatorna. Hela tiden rädd men jag står ändå upp. Folk hotar mig hit och dit på olika sidor jag tar det med en klacksparken ändå blir jag ledsen. Jag blir så ledsen av att folk vill såra mig hela tiden. Jag är så jävla ledsen för jag vill verkligen flytta härifrån men jag kan inte det för att jag är inte myndig. I wish!

Hur mycket jag än skulle vara kapabel till och sticka så skulle det aldrig hända. Dels för att då skulle mina föräldrar fått damp och skickat ut rikslarm på mig. Palla! Visst dom bryr sig. Men dom förstår inte mig. Jag hatar verkligen denna hålan. Jag är så jävla trött på allting här. Jag skulle verkligen bara kunna sticka nu alltså. Hade det inte varit för att mina föräldrar hade blivit så sura hade jag stuckit. Jag hade tagit mitt pick och pack och stuckit. För jag mår inte bra här över huvudtaget. Jag känner inte mig lycklig här. Det kommer jag aldrig göra.

Jag kan tjata, ja jag är tjatig. Men när man känner sig nedstämd hela tiden. Man känner inte att något här kul här hemma. Ingenting drar här hemma. Allting är bara skit! Staden är för liten. För mycket idioter här! Bara försvinn. Försvinn ur min åsyn din jävla fitta. Låt mig vara. Ska jag stå ut här i två år till. Nej tack! Jag känner bara att luften kväver mig redan.

Jag har sån ångest att jag känner att det är lika bra att inte göra någonting längre, man vinner inte på det visserligen. Men det går inte förklara denna ångesten man känner för man kan inte sätta ord på den.  jag hatar det. Jag blir arg, frustrerad. Jag vill inte längre höra. ”Du får stå ut!” För då skjuter jag någon. Säg inte det till mig då drar jag. Jag skiter i allting då. Jag pissar verkligen i allt. För mitt tålamod är fan inte på topp alltså. Jag kommer snart inte lyssna på nån. För det är fan ingen som lyssnar på mig. Jag är så jävla arg. Jag skiter dom denna blogg texten blir flera tusen ord. Jag bryr mig inte.

Jag är sur på folk som inte kan vara glad för min skull över huvudtaget. Jag har varit så jävla glada för eran skull när ni har skaffat pojkvänner. Desto mer när jag är i Stockholm glider jag ifrån er. Det är mer och mer för varje gång jag är där. Snart är det dött mellan oss. Jag kan inte säga att jag saknar det. Jag behöver inte säga det, för det förnekar jag varje gång. Jag är trött på att ljuga för mig själv hela tiden. Det gör jag varje dag. Jag är ärlig mot andra men ljuger mot mig själv. Vad fan är jag för jävla människa? Jag är bara en extrem tönt som inte kan stå upp för vad jag tycker.

Nu jävlar.

Jag kommer flytta härifrån inom en snar framtid. Innan jag gör något drastiskt. Jag hotar med mycket. Vissa saker vill jag tänka över, innan så gjorde jag inte det. Och det gick åt helvete. Snart bryr jag mig inte om det går åt helvete. Jag börjar vänja mig. Jag är van att komma i sista hand när det gäller mina åsikter för jag är bara en pantad kortväxt liten jävla fjortis. Såna åsikter tar man inte vara på. Vart får dom luft ifrån. Det ända dom läser är väl modebloggar? FEL! Din jävla idiot jävel du kanske ska ta och sluta och bara kolla på porr och se det som allmänbildning och skaffa dig kunskap om känslor istället.

Väldigt mycket i mitt är vad man känner och inte känner. Jag grundar mitt liv ofta på känslan. Det är lättast så. Jag har så mycket känslor så det inte att beskriva. Det funkar inte. Jag är en person med 10000000000000000000 olika känslor på en och samma gång! En en! Utan verkligen många!

Det är många man förlorar på att vara deprimerad. Men dom man inte har kvar sen. Vad fan är dom äkta eller? Knappast!

Det känns som om jag skriver så mycket men ändå inte fått ut en ända känsla eller fått mig förstådd. Inte för att någon skulle läsa över huvudtaget. Jag skiter i vilket behöver skriva av mig. Och då kan jag skriva en hel roman om jag känner för det. Jag har ändå tråkigt. Jag är ändå frustrerad. Känner mig bortglömd. Jag skiter snart till vilket. Jag är hunrig också! Jag är ännu mer sur.

Falskspel eller rent av menar det?

Idag kan man möta hur många ”kompisar” som helst. Man springer kanske på varandra i kön på H&M eller bara allmänt på stan. Alltid samma påklistrade falska leénde. Man borde nästan skratta men sån är jag också. ”Gud vi måste ses någon dag gumman! Same old same old. Vem vet man kanske inte ens har nummret kvar eller så pallar man inte. Eller så har man verkligen glidit ifrån varndra så grovt att det inte är någon idé att umgås längre. Anledningen är att man inte vet varför man slutade umgås. Men falskspelet are still there!

Inte för jag deppar men det är så jävla tydligt att det är så. Man springer på folket på stan eller så känner man inte igen dom. Hm, jaja. Vi ses väl igen om ett halvår. Det blir bra ring mig!

Personen ifråga har inte ens numret kvar och jag frågar inte ens om dom har numret kvar!

Falskspel så in helvete. Välkommen till en tjejs liv!

Engelska!

Trevligt med lite engelska or not! Man sitter här och försöker komma på vad man ska säga på tisdag till rollspelet. Well det går ju si och så! Slutar ändå om kvart. Sen ska jag ner och äta lunch och sen dra mig hemåt.

Amerikanska president valet är inte så intressant tycker jag då. Det återstår och se hur det går på tisdag. Åt helvete I guess.

Höstdepp?

Hösten är lika rolig varenda gång den kommer. Varför finns det ens höst? Ser ingenting som är positivt med den. Shit allstå! Visst den har gått jävligt fort snart är det liksom vinter.

Ligger i min säng och har halv sovit genom hela dagen typ. Vad är det med mig? Jag är riktigt trött.

Då kan du lika väl snacka om mig?

Falska jävlar finns överallt, vart man än står vart man än går. Dom finns, vissa har en fin fasad andra kanske inte är så smickrande på utsidan. Men dom flesta har den skitsnackande genen i sig. Även jag. Jag kan i alla fall stå för att jag snackar skit. Och det gör vi alla. Genom att snacka om en person som inte är där och elaka saker. Det är skitsnack. Skitsnacket kommer vidare ändå. Vissa håller käften ett tag andra inte. Men det finns ytterst få i världen som kan hålla käft om saker. Dom är fan inte sällsynta, tyvärr. You wish. Vissa personer ska man passa sig att öppna sin stora trut för. Ibland kan man snacka med någon som råkar vara värre än expressen. Det är illa. Man kommer på första sidan i hela skolan eller kompiskretsen. Inte så jävla roligt. Tjejer är tydligen födda för att snacka skit. I agree, det gör livet lite roligare. Tyvärr.

Jag är inte mer än människa, det kanske jag inte ska klaga heller. Men vissa saker är grövre än andra. Vissa saker kan vara petitesser.

Sårad kan bli för det mesta. Jag tar lätt illa vid mig. Något jag blir av folk som sviker eller som helt enkelt är falska. Jag blir starkare. Jag är inte en litet barn längre, jag har nog växt upp för fort.

Pallar inte längre vara barn.

Bara bort härifrån?

Knappt varit hemma en dag och känner att jag har varit hemma för länge. Pallar verkligen inte. Trött på denna pisshålan. Jag trodde jag kunde stå ut två år till, men paniken blir mer och mer påtaglig. Jag kommer seriöst inte palla med dom här två åren. Jag har tröttnat så grymt mycket på Göteborg. Det finns inget mer jag har tröttnat på. Ingenting håller mig kvar här. Ledsen att säga detta, men ingen håller mig kvar här faktiskt. Jag har försökt att för neka det länge, men som sagt kan inte ljuga för mig själv hela tiden. Jag är inte beroende av andra, eller jo ibland. Klart jag inte är den som skiter i en. Men samtidigt så känner jag mig mer hemma i Stockholm. Känner mig falsk och elak mot mina vänner. Men på ett sätt så glider man ifrån dom. Varje gång jag har varit i Stockholm och kommer hem igen så glider jag ifrån dom.  Tyvärr, det finns ingenting mer att säga på den fronten. Jag är ledsen, jag är ledsen att jag inte kan hålla fast längre, men min tid har kommit jag kommer inte ta det längre här. Varje gång jag är i Stockholm lämnar jag en bit av mig själv själsligt. Låter knäppt. Men tyvärr har tappat suget för västkusten och snart är det huvudstaden på riktigt för mig. Kan låta maniskt men tyvärr, har aldrig trivts här. Never!

Ända sen jag var 7 och var i Stockholm första gången har jag alltid älskat Stockholm. Varje gång jag åker dit känner jag en lyckokänsla. Varenda gång. Numera är det för jag träffar min älskling. Han är den som lockar mest men även staden, människorna. Dom är faktiskt annorlunda jämfört med Göteborg. Tyvärr. Alla snackar om att Stockholmare är dryga. Dom är fan ta mig underbaraste folket i Sverige.

Jag har nog aldrig hållt fast vid en grej så länge som med Stockholm. Jag kommer flytta, efter ångestattacken igår så kommer jag flytta.  Men kommer jag verkligen bli lyckligare i Stockholm? Jag tror det på ett sätt, man kan inte fly från sina problem men samtidigt så har mina problem aldrig varit små så dom går knappast att lösa. Så inga problem jag sticker och bygger upp mitt liv som förväntat med eller utan hjälp och stöd från folk. Jag klarar mig själv det har jag alltid gjort.

Jag har alltid velat klara mig själv, jag är stark av alla motgångar jag har haft så har det gjort mig starkare. Jag lever än idag, ibland känns det bara att man vill gå under. Men jag lever fortfarande.  Det finns många som har svikit mig. Det finns många som har skitit i mig. Men jag är glad att jag inte är beroende av någon. Då hade jag inte kunnat gå vidare. Just nu är jag beroende av en person. Det är Robin, min pojkvän. Jag älskar honom mest över allting. Att vi har träffats är helt sjukt. Att vi hittade varandra på nätet för nästan 4 år sedan. Helt sjukt. Vi har snackat om hur sjukt det är. Hur fan kan man träffa någon på nätet och inte träffas på riktigt för ens några år senare? Det har nog alltid varit lite förhållande över det hela. Jag är så oehört glad över att ha träffat honom. Jag kan inte ens beskriva min lycka för det finns inte ord. Det finns verkligen inte ord. Allting är för komplicerat att förklara. Underbart! Läskigt! Men so fucking good! Jag skojar inte.

Jag trodde aldrig det skulle hända mig. Aldrig! Jag trodde aldrig jag kunde bli kär. Jag hatade kärlek innan. Jag var emot förhållanden. Jag hatade alla som tyckte kärlek var bra. FUCK KÄRLEK hette det. Men nu älskar jag kärlek. Jag är kär. Hur fan hände detta?

Värsta var ju att jag var så säker efter vi hade bara träffats en gång när jag var i Stockholm. Sen var jag i växjö och ringde honom på fyllan. Vi flörtade en hel del på msn. Sen var han hos mig i Göteborg och det blev som det blev. Kunde nog inte beskriva den lyckan. Att jag hade så rätt nere i Växjö. Hur kunde jag känna på mig det? Hur? Jag som alltid är så osäker annars. Jag var mer säker än vad jag någonsin har varit i hela mitt liv. På kärlek? Det känns verkligen som jag har hittat rätt. Jag har hittat så in i helvete rätt. I hope this never end!

Robin Magnusson! 6/8<3