Behöver nog komma bort!

Jag behöver komma bort från Götet innan jag krampar bort. Jag är lack på själva placet är trött på allting som har med Göteborg att göra. Jag sitter härborta och gör ingenting förutom att tycka synd om mig. Det är rätt synd om mig har inga ciggaretter eller någonting. Visst jag har mitt socker, men det skulle vara roligt om jag hade en BJ och ett stort duntäcke och sitta och glo på alla filmkanalerna. Men efter att ha gjort det i timtal är det inte lika roligt längre. Skönt att vara ensam ibland också. Bara tänka utan att någon är hemma och stör. Det har faktiskt varit ganska skönt. Men nu börjar jag tröttna. Snart kommer min bebis (hunden) vi ska nog gå ut och gå ett tag jag och hon. Det var länge sen!

Jag har ingenting kvar här i Göteborg som håller mig kvar, det lilla som finns är så litet så det kan jag komma tillbaka till. Jag klarar inte av en sekund här längre till, jag kvävs av allting på en och samma gång. Ingenting går långsamt. Sekunderna plågar mig jag vill bara härifrån! Jag flyr till min egna värld men snart kan jag inte lösa problemen så. Jag kan inte fly in i min egna värld. Där jag har byggt upp ett liv utan någon annan för det är snart inte längre verklighetstroget! Jag vill leva med känsla och inlevelse eller ännu mer på riktigt. Det känns som evigheter kvar, det känns snart inte som om det kommer bli sant. Att jag trånar från utsidan hela tiden. Alltid är så nära man aldrig når målet som jag har byggt upp. Jag klarar mig själv i mina drömmar, jag vill i alla fall. Jag vill inte vara beroende jag är inte som blir det. Jag ska klara mig själv. Ingen idé att vara beroende av någon. Verkligen ingen idé.

Jag har tröttnat på allt det falska snart kommer jag dö inombords också för jag pallar inte med detta. Stor fet ångest så fort jag går på stan här. En ångest som jag aldrig kommer bota. Jag ser ansikten varje dag. Som jag bara får ångest för. Jag ser staden i mina ögon som jag hatar, hur kan vara så hatisk mot en stad. Vad har den gjort mig? Den har inte gjort mig någonting, det är bara för mycket idioter som bor här. Staden har alldeles för mycket idioter att jag längre inte vill bo kvar här.

Klart jag kan vara en idiot i andras ögon. Absolut, men i denna staden så finns det ingen egentligen som förstår mitt hat ingen som förstår hur jag vill leva mitt liv egentligen. Inte ens jag själv ibland. Därför vill jag utforska, helst nu när jag är så rastlös. Jag har aldrig varit såhär rastlös jag skulle kunna gå ut och springa en mil för att bli av med det. Jag skulle kunna göra nästan vad som helst nu för att bara få göra någonting.

Jag är ledsen, jag kan inte ens förklara tårarna bara rinner inom mig. Jag vill så gärna kunna förklara för mig själv. Jag kan inte det, jag kan inte förklara för min psykolog heller. Innan så kunde jag berätta men inte längre. Jag har tappat mina uttryck, jag kan inte förmedla längre. Jag känner mig tjatig hela tiden.Ingenting är bra. Jag får fan sluta eller bara gräva ner mig då slipper folk mitt tjat sen slipper jag folket. Jag skulle nog må bra av att bara isolera mig i en vecka utan att prata med någon.

Jag är så arg och frustrerad för jag vet inte vad jag själv är. Jag vet inte vad jag har mig själv någonstans jag är ledsen inombords, jag är gråtfärdig när jag går ut. Jag känner mig osäker på gatorna. Hela tiden rädd men jag står ändå upp. Folk hotar mig hit och dit på olika sidor jag tar det med en klacksparken ändå blir jag ledsen. Jag blir så ledsen av att folk vill såra mig hela tiden. Jag är så jävla ledsen för jag vill verkligen flytta härifrån men jag kan inte det för att jag är inte myndig. I wish!

Hur mycket jag än skulle vara kapabel till och sticka så skulle det aldrig hända. Dels för att då skulle mina föräldrar fått damp och skickat ut rikslarm på mig. Palla! Visst dom bryr sig. Men dom förstår inte mig. Jag hatar verkligen denna hålan. Jag är så jävla trött på allting här. Jag skulle verkligen bara kunna sticka nu alltså. Hade det inte varit för att mina föräldrar hade blivit så sura hade jag stuckit. Jag hade tagit mitt pick och pack och stuckit. För jag mår inte bra här över huvudtaget. Jag känner inte mig lycklig här. Det kommer jag aldrig göra.

Jag kan tjata, ja jag är tjatig. Men när man känner sig nedstämd hela tiden. Man känner inte att något här kul här hemma. Ingenting drar här hemma. Allting är bara skit! Staden är för liten. För mycket idioter här! Bara försvinn. Försvinn ur min åsyn din jävla fitta. Låt mig vara. Ska jag stå ut här i två år till. Nej tack! Jag känner bara att luften kväver mig redan.

Jag har sån ångest att jag känner att det är lika bra att inte göra någonting längre, man vinner inte på det visserligen. Men det går inte förklara denna ångesten man känner för man kan inte sätta ord på den.  jag hatar det. Jag blir arg, frustrerad. Jag vill inte längre höra. ”Du får stå ut!” För då skjuter jag någon. Säg inte det till mig då drar jag. Jag skiter i allting då. Jag pissar verkligen i allt. För mitt tålamod är fan inte på topp alltså. Jag kommer snart inte lyssna på nån. För det är fan ingen som lyssnar på mig. Jag är så jävla arg. Jag skiter dom denna blogg texten blir flera tusen ord. Jag bryr mig inte.

Jag är sur på folk som inte kan vara glad för min skull över huvudtaget. Jag har varit så jävla glada för eran skull när ni har skaffat pojkvänner. Desto mer när jag är i Stockholm glider jag ifrån er. Det är mer och mer för varje gång jag är där. Snart är det dött mellan oss. Jag kan inte säga att jag saknar det. Jag behöver inte säga det, för det förnekar jag varje gång. Jag är trött på att ljuga för mig själv hela tiden. Det gör jag varje dag. Jag är ärlig mot andra men ljuger mot mig själv. Vad fan är jag för jävla människa? Jag är bara en extrem tönt som inte kan stå upp för vad jag tycker.

Nu jävlar.

Jag kommer flytta härifrån inom en snar framtid. Innan jag gör något drastiskt. Jag hotar med mycket. Vissa saker vill jag tänka över, innan så gjorde jag inte det. Och det gick åt helvete. Snart bryr jag mig inte om det går åt helvete. Jag börjar vänja mig. Jag är van att komma i sista hand när det gäller mina åsikter för jag är bara en pantad kortväxt liten jävla fjortis. Såna åsikter tar man inte vara på. Vart får dom luft ifrån. Det ända dom läser är väl modebloggar? FEL! Din jävla idiot jävel du kanske ska ta och sluta och bara kolla på porr och se det som allmänbildning och skaffa dig kunskap om känslor istället.

Väldigt mycket i mitt är vad man känner och inte känner. Jag grundar mitt liv ofta på känslan. Det är lättast så. Jag har så mycket känslor så det inte att beskriva. Det funkar inte. Jag är en person med 10000000000000000000 olika känslor på en och samma gång! En en! Utan verkligen många!

Det är många man förlorar på att vara deprimerad. Men dom man inte har kvar sen. Vad fan är dom äkta eller? Knappast!

Det känns som om jag skriver så mycket men ändå inte fått ut en ända känsla eller fått mig förstådd. Inte för att någon skulle läsa över huvudtaget. Jag skiter i vilket behöver skriva av mig. Och då kan jag skriva en hel roman om jag känner för det. Jag har ändå tråkigt. Jag är ändå frustrerad. Känner mig bortglömd. Jag skiter snart till vilket. Jag är hunrig också! Jag är ännu mer sur.